Måndag

När jag kom hem från jobbet så bytte jag av pappa som hjälpt mig att passa barnen. Är så tacksam att han är en morgonmänniska som går upp alldeles för tidigt än vad som kan betraktas som normalt. Jag behövde alltså inte vabba , barnen har lite hosta bara, men vill ändå vänta till onsdag. Det är lika bra de får 2 dagar till på sig att "friskna till". De är väl snart sjuka igen, det brukar vara 2 friska veckor och 2 veckor hemma. Om och om igen. 

Walter har förkylningsastma och har får medicin vid första symtom. 

Han blir lätt sjuk och blir mer påverkad än vad Molly blir, och det tar oftast längre tid för honom att bli frisk.

Hur som helst så  "nattade" jag Molly efter vi ätit. Walter sa att han också ville sova efter en stund och hela min själ skrek JAAAA! En chans till att få sova lite för mig med. Han somnade fort.. inte så konstigt eftersom han kom och väckte oss 04.45 i morse. Inte mig emot eftersom alarmet ändå snart skulle gå i gång.  

Jag somnade i allafall bredvid honom och hade jag inte ställt alarmet hade vi alla nog sovit till kvällen. Tvingade mig upp och fick muta Walter med glass för att han ens skulle öppna ögonen. 

Molly satt en stund stilla i soffan innan hon vaknade till. Just i den stunden kan jag inget annat än sitta och känna så mycket i hela kroppen. Det låter så löjligt, men när den lilla personen sitter i sitt rufsiga röda hår och försöker vakna till, då slår hjärtat extra hårt. 

Precis samma känsla som jag får för Walter när han sätter sig på pallen vid köksön, tar min hårborste och börjar borsta sitt krulliga hår.  Samtidigt som han tittar sig i spegeln med världens leende och utbrister "Walter sminkar!" Älskade, fina barn!

Jag frågade mamma om hon vill komma och passa barnen så jag kunde få städa. Världens bästa mamma kom in och jag kunde städa undervåningen och badrummet uppe. Gick all in och drog bort badkar, gjorde rent brunnar och hela köret. Mamma ordnade kvällsmat och läste säkert 10 böcker för Walter. Molly är inte så intresserad ännu.