Torsdag
Jag har ingen direkt matlust längre, inte för det skadar eftersom jag sitter på flera kilo övervikt.. men jag mår väl inte helt bra.
Jag trodde nog att jag skulle känna glädje att åka till jobbet, men just nu börjar ångesten ta över mer och mer. Känslan av att aldrig klara av vad som förväntas och aldrig vara bra nog bryter ner en.
Jag vet att det är tidigt in i arbetet och jag har mycket kvar att lära, men det finns detaljer som ger mig ont i magen och huvudvärk.
Nu vet jag inte längre och idag bröt jag ihop i bilen på vägen hem. Jag har varit glad och kämpat på, men nu börjar det liksom.. vad ska jag säga. Jag känner mer en press och ångest än vad jobbet ger glädje. Det är kul att träffa kunderna
igen, men de kraven jag har på mig och förväntas göra bryter ner mig och jag känner att jag är inte bra nog. Jag arbetade mig svett och det räckte inte till, jag tar inga raster och ändå går det inte.
Jag är ingen lat person och jag sliter. Jag är inte den som står och väntar och vill jobba snabbt. Men jag vet inte vad jag kan göra för att klara av arbetet i rätt tid utan att behöva fuska eller slarva. Jag vill göra mitt jobb ordentligt utan
att behöva slarva mig igenom dagen.
När jag kom hem från jobbet så mådde jag bra de första dagarna, nu vill jag bara lägga mig i sängen och inte prata med någon. Såklart vill jag mysa med barnen, men sen dalar energin till noll.
Det är mycket i huvudet nu och jag funderar hela tiden på vad nästa steg ska bli.
Barnen är snoriga, Molly ska skolas in på måndag. Vet inte hur det blir med det. Blir de inte friska så kommer det ju inte bli av.
Just nu orkar jag inte ens tänka på det.
Igår var jag ledig. Pappa kom vid lunchtid, mamma kom på eftermiddagen och på kvällen åkte jag hem till anna och sead. Vi såg en dålig film och sen åkte jag hem.
Jag har lagt i en tvätt , vikt tvätten och nu sitter jag med walter i knät framför barnprogram.
Alex verkar trivas som fisken i vattnet som föräldraledig. Han leker med Lego med barnen, tvättar, diskat och allt det där. Jag är imponerad att han håller igång hemmet, jag var lite orolig över att de rutinerna jag haft skulle förfalla. Så det glädjer
mig! Walter är väldigt pappig nu och vill knappt hälsa på mig när jag kommer hem om dagarna, Molly är kommer gående mot mig med snabba steg och vill kramas i alla fall . Det är så gulligt att se hur glad hon blir av att se mig. Det är fint.
Det vart inget glatt inlägg det här inte. Det kanske blir bättre eller så blir det inte det. Jag från agera utifrån det, just nu kämpar jag väl bara vidare.
Ha en fin kväll!
