Söndag
Jag skriver sällan till Adam sent på kvällen, men igår kände jag att jag var tvungen att prata med någon. Få ur mig oron.. jag skrev hur rädd och orolig jag var över pappa. Som tur var så var han vaken och han svarade. Inte ens 20 minuter efter
jag skrivit till honom så ringer det till hans telefon. Sen skriver han att han ska ringa mig.. jobbiga jävla minuter av oro över att inte veta vad som hänt.
Det första han säger att jag inte får få panik. Då tror jag att pappa är borta.. och givetvis får jag panik. Han fortsätter berätta att de var pappas sambo som ringde och berättade att pappa svimmat och skulle till sjukhus med ambulans. I nästan
en timme visste vi inte mer än så, Adam fick sen tag i pappas sambo. Vi fick veta att han själv gått ut till ambulansen och så stillades oron en aning. Att han var vid medvetande och var kapabel till att gå själv gjorde stor roll i
det hela. Jag ringde Angelica som även hon försökte lugna mig eftersom jag såklart hade panik. Pappa ringde upp Adam under natten och äntligen kunde vi pusta ut en aning, han var vaken och hade fått ta prov för covid 19. Inga andningsbesvär och han
skulle ringa på morgonen igen. Jag och Adam pratade i närmare 2 timmar efter det och jag kunde trots allt somna runt 03 i natt. På morgonen fick jag tag i pappa och det var så skönt att få höra hans röst, han hade inte sovit under natten utan fått
göra massa tester och hade fått dropp och syrgas i näsan (även fast han inte har andningsbesvär). Han låg på covid 19 avdelningen och frågade om jag kunde komma med hans laddare och glasögon. Han kunde inte ens se hur mycket batteri han hade i telefon
utan glasögonen. Alex extrajobbade idag så han åkte direkt efter jobbet och hämtade upp allt och åkte till karlskoga med påsen. Sen tog det 6h innan jag pratade med honom igen.. timmar av oro, men jag ville inte ringa igen eftersom han var trött och
inte hade sovit. Jag väntade lite till och sen klarade jag inte att vänta mer och fick tag i honom. Allt bara släppte och jag kunde inte sluta gråta, att få höra hans röst. Han var matt och trött, feber dag 10 men fått Alvedon. De hade gjort
lungröntgen och det hade visat mindre tecken. Läkaren förklarade att det finner de i mer eller mindre alla som fått viruset. De skulle eventuellt ta bort syret eftersom han syresatte sig bra själv. Blodsocker var bra och personalen var trevlig sa
han. Jag tycker att han lät piggare på rösten än dagen innan vi pratade.
Han berättade att han hade haft hög feber under kvällen, tagit en Alvedon och sen rest sig för att hämta ett glas saft och då hade det svartnat för ögonen på honom. Han sa att ögonen hade rullat på honom och att han hade blivit grön i ansiktet och jag
är så tacksam över att han inte lever ensam. Och att Ingela ringde 112 även fast han sa att det inte behövdes, vrång som han är. För nu är han övervakad hela tiden och blir omhändertagen och får bekräftat att det faktiskt är Corona. Jag vet inte
hur länge han blir kvar på sjukhuset, det kan bli så att han mår bättre och sen blir dålig igen. Han måste klara detta och kämpa på. Världens finaste och bästa pappa och morfar till mina barn. Tänk er in i situationen, ni har feber, huvudvärk, hostar
och är helt utmattade i 10 dagar. Man är svag av att haft feber i endast 2 dygn, tänk er att det bara fortsätter och inte vet när det ska ta slut. Var försiktiga och känner ni av symtom så sjukanmäl er om ni arbetar och stanna hemma.
Någons anhörig kanske inte klarar det, situationen med pappa är inte över. Han är fortfarande sjuk och oron fortsätter, att han är inlagd känns tryggare men oron tar inte slut.
För en sekund var min pappa död, innan adam fortsatte berätta. Och den sekunder vill ingen av er uppleva, hela världen hann rasa på den sekunden.
Det är inte synd om mig, det vill jag inte få er att tycka. Jag vill att ni ska få en inblick i hur allvarligt läget faktiskt kan bli, även om pappa som tur är inte ligger i respirator så är det allvar! Och min magkänsla om att något inte var bra stämde..
det är läskigt. En slump eller så finns det en mening, vad vet jag.
Ta hand om er och tänk på att även om du klarar det, så kanske inte någons anhörig gör det.
